När livet är emot dig.

Man måste bara älska det här med alltings jävlighet (Även känt som mitt liv).
Ödet gillar nämligen att se mig i grova smärtor likväl fysiskt som mentalt.
Eller vad kallar ni att börja dagen med att tappa matlådan i golvet samt kliva i den innan man hinner hejda sig.
Att på vägen till jobbet inse att ditt gamla as till folkabuss (Stålåsnan) nästan har soppatorsk igen och bedragit dig med över 1liter/milen för mycket bensin de senaste 3 månaderna på grund av felinställningar i motorn.

Vidare på jobbet halkar du på den enda isfläcken på en 2000kvm stor gårdsplan, flyger som en säck med skit, landar på höften och ligger kvar som en likstel fiskpinne och väser ut könsord.

När arbetsdagen väl är till enda sätter du dig i stålåsnan igen bara för att märka att den gamla reliken till bilstereo återigen har sugit ur ditt bilbatteri.

En timme senare är du äntligen hemma och tänker att en dusch hade varit najs, så du kliver i badkaret, halkar och sätter dig på shampoflaskan som av ödet råkat ramla ner från kanten tidigare, flaskan sprutar då gladeligen ut allt sitt innehåll över 2 väggar.

Slut som människa beger du dig senare till sovrummet för att få ett slut på eländet.
Du tänker att fan vad jobbigt att tända taklampan för att hitta till sänglampan, tända den och sen gå tillbaka och släcka taklampan igen, så du chansar på att du hittar i mörkret...Behöver jag berätta hur det slutade?
10 sekunder senare ligger du i fosterställning i sängen och kväver dina skrik i kudden efter att din lilltå mött sängstolpen i en rasande fart.

Du kryper halvt förlamad ner under täcket, kan inte somna och upptäcker att det är fullmåne ute, ger upp hoppet om livet, tar en snus till och muttrar lite.

Och vissa påstår att livet inte är underbart och rättvist?